Personporträtt: Katarina Meskanen

PERSONPORTRÄTT

skrev: Katrin Hanson

            Katarina Meskanen är född 1982 i Esbo. Hon gick i HRSK (Helsingin ranskalais-suomalainen koulu) och tog studenten därifrån år 2002. Senare började studera psykologi på Helsingfors Universitet.

I tidig barndomen kommer Katarina ihåg att hennes drömarbete var att vara lindansare, som hon dock anser mera som ett ”dröm” arbete än något hon skulle ha kunnat se sig själv seriöst göra. Katarina har också varit väldigt djur kär genom hela sitt liv, speciellt hundar och hästar. Hon kommenterar: ”det har alltid personligen varit väldigt viktig för mig att få umgås med djur”. Hon bestämde sig dock att inte börja denna karriär p.g.a. de otrevliga sakerna som kommer med arbetet t.ex. djurens misshandel eller att avlida sjuka djur. Men redan under högstadiet hade hon ett brinnande intresse för hur människan fungerar i olika aspekter. Frågor om varför människan fungerar som hen gör hade alltid fascinerat henne. Hon kommer ihåg hur under sommaren mellan 8 och 9 slukade i sig alla hennes mammas skolpsykologläroböcker, och viste då att detta skulle kunna vara hennes kommande arbete. Så psykologarbetet kändes väldigt naturligt för henne slutligen.

Även dock hon viste vad hon ville studera viste hon inte var hon skulle studera i det. Helsingfors universitet har alltid haft hårda krav och Katarina viste inte om hon skulle möta dem. Efter studentskrivningarna hade hon planerat att flytta utomlands för att uppfylla hennes drömarbete, men bestämde sig slutligen att stanna i Finland och ta provet för Helsingfors Universitet. ”När jag sökte in för att studera psykologi första gången, sökte jag inte ens någon annanstans. Turen var dock inte på min sida. Jag blev ett halv poäng från att komma in. När jag inte kom in på första försöket, var besvikelsen så hård att jag sökte nästa vår till både psykologilinjen och socialpsykologilinjen på statsvetenskapliga, för att maximera mina chanser”. På andra försöket betalade hennes brinnande passion och hårde arbete, nämligen hon kom in på båda linjerna. Valet av studielinje var lätt för henne i det skedt, och så började hennes väg för att bli en psykolog.

Efter att Katarina fick sina magister papper 2011 från Helsingfors Universitet har hon fortsatt vidare utbilda sig aktivt. Hon kommenterar saken småleende ”Ja, i detta arbete blir man väll aldrig ”klar” så sagt. Det är ett av arbetets aspekter som är dels svårt att acceptera och dels svårt att stå ut med.” Psykologens arbete är att konstant balansera mellan ständig osäkerhet och ofullständighet. ”Man kan aldrig säga att man är 100% färdig eller 100% säker. Man gör det bästa man kan.” Katarina har försökt vända på dessa känslor och tänka på saken som en möjlighet, inte ett hinder. Genom att man aldrig kan vara klar, finns det en oändlig möjlighet att lära sig nya saker. Katarina tycker nuförtiden, att fortsatta studier hjälper med att upprätthålla en god arbetsmoral inom arbetet och intresse att utveckla sig inom branschen.

Vi diskuterade också om en fråga jag har haft redan länge: Hur orkar en psykolog? Arbetet handlar mycket om att ta emot andras belastningar och hjälpa dem med dessa belastningar. Blir psykologen någonsin ”överbelastat” eller känner de sig så sagt ”overwhelmed”? När jag frågade Katarina om detta och hur hon tänker, måste hon fundera en stund. Efter en tid förklarade hon att A och O egentligen är att kunna titta sig själv i spegeln och vara ärlig: är detta för mycket? Behöver jag en paus? Hur mår jag? Hon anser dock inte själv att hennes arbete är speciellt belastande i jämförelse med andra arbeten- tvärt om är det väldigt inspirerande. Hon erkänner att hennes problem inte är innehållet av arbetet, utan mängden av arbete. Men hennes arbete ger henne också gott. Hon känner sig själv bli starkare med sina patienter och kunder, och de är de som inspirerar henne att orka och att försätta i de tunga stunderna. Fast hon har varit med i massa olika saker: massa olika paneler som t.ex. på Helsingfors bokmässa, olika forum, stora projekt, fått dra olika föreläsningar som allt har varit jätteroligt enligt henne, är de bästa minnen med hennes patienter. En av hennes mest värdefulla minnen är när en av hennes före detta patienter sickade henne ett vykort, var hen berättade om hur de mådde. Katarina kommer ännu också klart och tydligt ihåg när hon läste från vykortet att det var hon som fick patienten att känna sig själv värd av kärlek och vård igen.  Att hen var värd att älska sig själv. ”Dessa är mitt arbetes stjärnstunder” konstaterar Katarina med en tyst röst som håller mera kärlek ett ord kan beskriva. 

Katarina har också skrivit en bok om sitt specialitetämne, nämligen känsloätande. Hon har varit med och skrivit en annan bok för, men denna är hennes första helt egen bok. Iden om att skriva en bok hade redan existerat en längre tid enligt Katarina. Hon hade redan i detta skedet varit i massa olika tillfällen och tala om ämnet. Men hon kände sig inte tillräckligt modig ännu i det skedet att hoppa in i sådana vatten. Hon satt också under tiden fast med en svår dissertation projekt som enligt Katarina ”bara åt massor av min tid och energi men tog mig ingenstans. Det blev inte tid eller energi för att tänka, ännu mindre börja göra på ett annat projekt. När hon slutligen gav upp dissertation projektet, hittade hon sig med massor av ledig tid och passion att göra vad hon ville! ”Sedan under en vacker morgon när jag var på skogsvandring med hundarna slog det mig: NU! Nu skulle jag skiva min bok om det jag ville” berättade Katarina med ett leende. Ett år senare satt hon med boken i pärmarna i sin hand.

Själva bokskrivnings processen beskriver Katarina som att åka på en berg- och dalbana. Vissa gånger känns det som texten skulle skriva sig själv. Pennan kändes magisk och allt gick med sin egen flow. Vissa gånger gick det inte så dock, fast detta är ett kärt ämne för henne, och hon fick verkligen kämpa för att få text till stånd. Katarina kommer ihåg att slut spurten med editering, språkvård och checkning var det svåraste. Slut processen tar massor av tid som skulle göras med ett ganska tight schema. Men som en helhet kommer hon ihåg att det var superroligt att skriva sin egen bok. Hon berättade också att hennes andra bok är redan under plan på skrivbordet.

Vi gick in under diskussionen också på ämnet om att söka psykologisk hjälp. Massor av människor, speciellt unga människor, kämpar med mentala problem och har svårigheter att söka hjälp. Detta ämnet gjorde Katarina sorgsen. ”Oj, hur jag skulle hoppas, att människor skulle förhålla sig till att söka hjälp från en psykolog på samma sätt som att söka hjälp från en personal trainer!”. Hon beskriver psykologen som en ”mental personal trainer” som aldrig borde höra ihop med någon form av skamkänslor. ”Att söka sig till en psykolog är som att söka sig till en läkare när man har skadat sig. Själv anser jag att sinnes såren är lika viktiga att sköta som vilken som helst ansträngnings skada eller brutet ben”. Katarinas uppmuntringen var att aldrig tveka att dina svårigheter inte är ”tillräckligt stora”. Om du känner dig att du behöver gå och tala med någon om livets små och stora saker, finns psykologen alltid där för dig. Ingen tröskel existerar. Psykologen kan hjälpa möta ens utmaningar, men också hjälpa en att förstå varför en brukar typiskt reagera på ett vist sätt.

Katarina tipsar också om man har någon nära och kär som kämpar med något men man vet inte vad man skall göra. ”Det bästa vi kan erbjuda dem är vår tid och närhet” berättar Katarina. ”Vi kan tyvärr inte söka hjälp för någon, och om man börjar pressa brukar det ha motsatt effekt till det vi ville nå. Du kan dock t.ex. söka upp information för din vän om problemet och hurudana möjligheter för vård det finns, eller t.o.m. erbjuda att komma med på tidsbokningen tillfället som stöd. Men redan att lyssna är värt guld. Ett lyssnande öra brukar vara mera välkommet, än om du försöker börja med tvång att fixa saker”.

Katarinas största dröm för framtiden är att få kombinera hennes arbete som psykolog och hennes kära hobby: nämligen ridning. Katarina har själv hållit på med ridning i flera år, och hoppas att i framtiden få chans att kombinera hennes två käraste saker för att hjälpa andra. Hon beskriver hästar som ”evigt visa djur som aldrig ljuger. De är varelser som starkt existerar i här och nu. Därför funkar hästar perfekt som en slags spegel för vårt betande och känsloliv. Enligt Katarina sker det många insynar med hästar på en sådan nivå som man kan aldrig nå med en annan människa genom endast verbal fokuserad kommunikation. Därför är hennes största önska för framtiden att kunna ge möjlighet att skapa sådana insynar för andra i framtiden.